Är småbarnsföräldrar mer obstinata än andra?
September 25th, 2008 | by Fredrik |Följande händelse inträffade som hastigast när jag skulle handla lite smågrejer i lördags eftermiddag.
På väg in i affären, en av Stockholms största matvaruaffärer, mötte jag en liten kille som var tillräckligt gammal för att gå själv med en egen sådan liten barnkundvagn med flagga på och inte tillräckligt gammal för att gå ut på parkeringen själv med nämnda barnkundvagn, 20 meter efter kommer, den jag antar var, pappan nervöst springande. Gubben framför mig tittar till på den lille krabaten och vänder sig om efter honom med blicken, det vill säga, reagerar på att han nog inte borde gå ut själv, men som vanligt i en storstad så är det bäst att jag inte bryr mig. Jag själv var faktiskt så duktig att jag stoppade lillkillen genom att ta tag lite försiktigt i honom och säga till honom att du ska nog vänta på din pappa som kommer där. Då hör jag pappan säga: “men, du skulle ju stanna där inne…”
Tror ni att pappan ens bemödade sig med att erbjuda mig en uppskattande blick?
Nej, precis, det fick jag inte, han sa inte ett ord till mig. Han kostade inte ens på sig att ge mig en sur blick vilket brukar vara den vanligaste reaktionen. Om någon fysiskt tar tag i ert barn, antingen säger man väl något positivt, eller åtminstone skäller lite på personen och undrar vad denne håller på med?
Jag var stolt över att jag ingripit i situationen som faktiskt hade kunnat bli livshotande för den lille killen om han hade hunnit ut på parkeringen, eller gatan utanför. Däremot blev jag lite besviken över att jag inte sa högt och ljudligt “VARSÅGOD!” vilket jag brukar vara duktig att göra när jag försöker upplysa någon om att denne faktiskt fått någon form av hjälp som denne borde agerat utefter.
Hur hade du gjort i ovanstående situation?
Andra bloggar om
obstinat, småbarnsföräldrar, föräldrar, civilkurage
If you're new here, you may want to subscribe to my RSS feed. Thanks for visiting!
